Sorg över förlorad svägerska.

Har idag besökt en typiskt svensk och liten kyrka i Sollefteå kommun för att ta farväl av min svägerska. Det gör ont att veta att hon nu lämnat sin familj i mina ögon för tidigt.

Vi fanns där! Begränsat antal då många normalt hade kunnat deltagit. Denna pågående pandemi lät allt för många ställas utanför. Kändes långt ifrån okey men så är det.

Begravningen av henne var fin och jag hoppades innerligt att hon möter sin lillasyster där de båda nu befinner sig. Såg mig verkligen om i kyrkan i hopp om att se någon av dem finnas där.

Det är aldrig enkelt att mista någon. Sorgen tar sin tid att läka men allt blir till slut en vardag. Minnen utplånas aldrig utan blir med tiden bara suddigare vilket läker en del.

Jag har nu bara en svägerska och två svågrar kvar. Låt dem nu vara! Inga mattor ska ryckas undan deras fötter. Vi lever nu vidare som barn, barnbarn och nära släkt så långt det bara går. Livet går vidare trots förluster. //Remington56