Då delar vi med varandra

Publicerat: 2 februari, 2018 i Uncategorized

Idag likt andra dagar i vår kalender lades en man till pergamenten som någon annan kommer att intressera sig för någon gång i framtiden, idag begravdes Lennart Nydén. Remington kände inte dig mer än tiden vi jagade tillsammans. Du gav alltid av dig själv till mig, du lättade ditt hjärta om vad du kände, hur du ville det skulle vara och vad du förväntade dig av andra och av mig.

Varför skriver jag då detta? Jo för att jag aldrig uppfyllde dina önskningar om att skriva om alla de kvarnar och fördämningar som omgav Kragom och närliggande byar. Du påminde mig ofta via telefonsamtal och de gånger vi träffades. Förstod att detta var viktigt för dig att någon skulle lämna efter sig historien till eftervärlden, vilket du själv inte ansåg dig kunna genomföra. Tyvärr blev det aldrig så att Remington tog tag i detta!

Tror nu att Lennart förlåter detta då min uppfattning om honom präglas av ödmjukhet och förståelse. Kanske kan även Remington med denna offentliga avbön släppa önskemålet och rulla vidare mot framtiden. Mina steg är inte så ofantligt långt bakom dig! Kanske ses vi någon gång på ett pass där i skogen. Då ska vi dela med varandra allt vi inte hann med här. //Remington56

Annonser

Vem säger att det är lätt!

Publicerat: 14 december, 2017 i Uncategorized

Vem säger att det är lätt? En hund kan många gånger bara anses vara just en hund! Har denna fyrbenta vän funnits där dag efter annan i många år blir den inte längre bara djuret förkroppsligad, den har blivit en livskamrat, en vän att lita på som talar till oss främmande med sitt högljudda skall. En vän utan några större krav än mat, vatten och sällskap i den flock den känner till. Även om de ibland protesterar på sitt vis och visar många sidor vi inte vill ha så finns de ändå där lika tillgivna och omedvetna om hur mycket de betyder för oss människor.

En dag kommer när de inte längre orkar eller kan på grund av ålderdom eller hastig sjukdom. Svåra men nödvändiga beslut måste tas. Vi har ingen rätt att låta någon lida, vi har en skyldighet att hjälpa även ett djur vidare till ett värdigt slut. Som jägare vet vi att djurs lidande åsidosätter de lagar som annars styr jakten. Ett djurs lidande ska fortast möjligt avslutas. Under gårdagen fick min arbetskamrat fatta detta svåra men viktiga beslut om att låta sin livskamrat kliva in en annan frekvens. Svårt men nödvändigt.

Nu kvarstår att leva sig igenom sorgen, tassa vidare och förstå att detta beslut inte var av ondo utan en hjälp till en kamrat. Våra djur finns med oss några år innan de bleknar och försvinner. Minnena ska finnas kvar och de bästa av dem. För vem skulle inte vilja få hjälp till ett avslut den dagen ingen återvändo finns? Vänner kommer, vänner går, så är livet. //Remington

 

Alla kommer, alla går.

Publicerat: 5 december, 2017 i Uncategorized

För ca 17-18 år sedan hämtade vi en liten hankatt född av byns minsta mamma för att bli en del i familjen. Elvis växte snart upp och blev den största katten i byn och en fantastisk jägare. I hans klor gick varken skator, kråkor eller änder säkra. De som av tyngd inte kunde bäras släpades mellan väl utspärrade ben hem till huset. Inget var för stort för denna katt då han över berghällen jagade en kapital Hjort hack i häl. Rävar hade inget att säga till om lika lite som andra katter som försökte mästra huset revirområde. Aldrig att han passerade E4:an och den dödliga asfalten. Elvis höll sig hemmavid i trygg förvissning om att han var den kung han var döpt efter.

Åren gick och en dag fanns där en annan kung som ville ta reviret i besittning. En vaksam husse såg till att den vilda antagonisten lämnade sitt tänkta paradis till ett annat. Elvis fortsatte att behärska tronen och andra katter sågs aldrig till mer än grannens Klara som accepterades fullt ut. När matte en dag sommaren 2014 lämnade oss alla efter långvarig sjukdom började även Elvis sakta lämna in. Sorg eller saknad, vad vet jag?

Somrarna hade han alltid tillbringat med svåger och svägerska i västra Ångermanland, Jansjö. Varje gång var han lika glad över att få åka på sitt ”Sommarkollo” med dem. Sällan något pipande vid den 20 mila transporten till skillnad när han skulle åka med oss. Måste varit av kärlek till Sven och Kerstin att detta var så acceptabelt. Vet inte längre hur många år detta ”kollo” varade men länge var det.

Nu har åren för en katt nått sitt slut och något har hänt. Något invärtes eller av långvarig sorg och saknad över något har fått min kämpe att förändras och gett upp. Sista veckan har han inte längre velat gå ut. De sista dagarna börjat kissa inne vilket aldrig hänt tidigare. Avmagrad till skinn och ben även om han ätit bra.

Det är vid denna tidpunkt de svåra besluten ska tas. Jag eller någon annan? Har jag tagit ansvar och förvaltat denna finna katt under så många år så har jag även ansvaret att avsluta det på ett värdigt sätt. Ingen främmande ska göra det jag inte själv kan göra. Nu är det över och lidandet över för min älskade Elvis. Kanske han och matte träffas där på andra sidan och lever vidare med varandra. Åtminstone så hoppas jag det för de älskade verkligen varandra. Det känns bättre så. //Remington56

 

En Norgetur

Publicerat: 6 augusti, 2017 i Uncategorized

Jo så var det detta med Norge då! Fjärde gången gillt och allt var som det tidigare varit. Ingen kan frånta Norge den underbara vackra miljön de bjuder på, ingen kan heller säga att norrmän är otrevliga på deras hemmaplan. Det finns dock stora utvecklingsområden vilket gör att jag många gånger under denna resa tänkte att detta är ett U-land. De har olja från underjorden, fisk från ytan, pengar i kassakistorna motsvarande storlek som Svea rike kunde betala hela sin statsskuld med och kanske ändå få över.

I deras utveckling av nation ser de ändå ut att ha missat skapandet av goda företagare för turistnäringen. De har missat att den ökande befolkningsmängden i kombination med somrarnas tillströmning av turister och att de behöver bredare vägar. Till skillnad från Sverige rätar de inte ut vägsträckan där det går utan de lägger till kurvor istället. De varnar för kurvig väg när allt är kurvor i detta land. Önskade att de någonstans fanns en skylt som talade om att här kommer en raksträcka på minst 200 meter. Rastplatser fanns det visserligen men mycket få så vill man stanna till får det bli vid någons infart för någon meter på sidan av vägbanan finns inte. Norges befolkning tycks inte cykla och det är förståeligt för den plats som återstår är diket. Nu handlar det inte om vilken väg som helst, det handlar om E6:an. Inte konstigt att norska långtradare kör över på svenska sidan och utnyttjar E4:an för längre transporter. Det går både fortare och blir billigare då de slipper avgifter för tunnlar och färjor medan du och jag betalar vägskatten för det slitage de medför.

Fyra gånger har jag med MC besökt Norge och vid varje resa letat upp en camping eller uthyrare av stuga och varje gång varit lika besviken. Jag har sovit i vacker timrad stuga som stod vid älvens kant kall och fuktig vid anländande. När hyresvärden hade fått sina pengar och avlägsnat sig var det dags att packa upp och värma stugan då det visade sig att den inte innehöll element. Gasolplattan fick gå för fullt och vi överlevde natten. Jag har sovit i hytter där kuddar saknats och knappt funnits en dyna att tillgå. Oisolerade brädskjul med färg utanpå vilket de lika gärna kunnat varit en målning som erbjudits.

Denna resa var av samma slag. Vi körde in i Norge vid gränsövergången Storlien och letade oss ned mot Verdal för att sedan åka norrut. Med i utrustningen fanns tält för en övernattning men det tilltagande regnet gjorde att det snabbt blev en campingstuga. Uthyraren pekar på några gråblåa stugor med uttorkad fjällpanel med två rum och rinnande vatten. Stugan något större än de lekstugor han hyrde ut på sidan om. Fyra bäddar fördelade på två överslafer. Någon toalett och dusch förekom inte utan det fick vi dela med övriga turister 100 meter bort. Vad göra? Vi hade ingen ork att leta vidare så vi accepterar stugan för 650Nok. En illaluktande stuga med noll utrustning. Allt som fanns var en skurhink, mopp och en disktrasa. Inte en kastrull, glas eller bestick för eget hushållande.

Gemensamma utrymmen som luktar fuktskadat virke och svarta fläckar som förmodas vara mögel är vad denna rika nation bjuder oss turister på. En gång kan vara acceptabel men när samma sak sker vid varje besök i detta land går det inte att utvärdera det på annat vis än att Norge har stannat i tiden.. De har inget att erbjuda! Egen företagare i Norsk stuguthyrning skulle tjäna mycket på att erbjuda något vettigt. Maten är som den alltid är, enkel i sin utformning och tämligen smaklös men kostar gör den.

Stugor och service som är så långt ifrån vad vi i Sverige erbjuder. För den som legat på Kolgårdens Camping i Vilhelmina vet vad service och stugor är. För 800kr/dygnet får man en stor stuga så välutrustad att det kunde vara mitt hem. Allt från den minsta skeden till den stora moderna HD teven och WIFi uppkoppling.  Dusch och toalett som standard! Vad kan bli bättre?

Vår resa denna gång gick vidare på den smala oberäkneliga E6:an mot Mo i Rana i stundtals ösregn. Väl framme på Clarion hotell kunde vi tömma mc-stövlar på vatten och hänga övrigt på tork. Kostade 1300Nok för natten med trerätters buffé till kvällsmat och frukost inkluderat i priset. Kalla efter 35 mil i sadeln var det en skön känsla att få ställa sig in en varm dusch och ta på sig torra kläder. Sista natten tillbringade i egen stuga på svenska sidan med hjortronplockning innan de sista 20 milen hem.

Norge har mycket vackert att erbjuda för den som vill se storslagen natur men de har inget att erbjuda vad gäller bekvämlighet. Då är det stora internationella hotellkedjor som står för det goda. Inte underligt att Tyskar, Holländare med flera från Europa kommer med husbilar och husvagnar och har lagren fulla av mat och dryck. För vem vill bo i dessa undermåliga stugor utan bekvämligheter mer än någon dåre som jag som glömmer mellan gångerna att koppla på hjärnan och minnas tillbaka hur det var. Nu är det nog! Nästa gång ska ingen stuguthyrare få tjäna en krona på mig utan jag håller mig till kända varumärken i hotellbranschen.  //Remington56

En fin dag

Publicerat: 6 juni, 2017 i Uncategorized

Det ligger lite i luften att sommaren snart bör vara här även om det väderleksmässigt gått tungt att överbrygga vårens kalla vindar. Idag känns det ändå som att något hänt. Öppnar altandörren och känner varma vindar omsluta kroppen, en skön känsla och ett kvitto på värmen som är på väg.

Nationaldagen 2017. Flaggorna i byn svänger vackert i vinden och säger att Sverige är något att älska, värna och försvara. Landet klär sig vackert i blommor och grönskande träd. Jag lever i det vackraste av årstider och njuter av varje andetag. För många ska nu allt hinnas med innan vindarna vänder och en kallare årstid tar plats. Sommarställen ska rustas, renoveringar i hus och hem, gräsmattor, båtar och flyttbara lådor som husvagnar mm ordnas. En dyr tid för dem som har att ta av. En svår tid för de som inget har men önskar att de hade.

Idag ska jag ta vara på denna dag. //Remington56

Att varit nära är ändå inte att varit där! Var i ligger skillnaden tänker Remington? Var det storleken, tiden eller turen som avgjorde. Frågor vilka aldrig kommer att besvaras utan blir hängande fritt där ingen når dem. De hänger lockar och drar, skapar virvlar, orkaner och dunkla tankar i det inre som river.  Att varit nära men ändå inte där.

Ryggsäcken fylld av livets markeringar känns tung att bära men också svår att dela. Tyngden blir periodvis påtaglig och oförklarlig då ord inte räcker till utan allt finns i rummet av tankar. Remington gör som han brukar, lutar sig tillbaka och låter händerna förmedla känslor som aldrig blir fullt förklarade. Nu är det förmågan att resa sig, kliva ut ur den mörka sidan och se det ljusa av livet som måste dominera. Det är nu sommaren ska börja, det är nu solen ska värma den kalla kroppen och skapa ny energi. Läka sår och döda negativa känslor, minnen och förluster. Det är nu denna sommar ska göras och inte omintetgöras. //Remington56

Vem vågar?

Publicerat: 23 mars, 2017 i Uncategorized

All nyhetsrapportering har sista året varit fokuserad på flyktingströmmar från Mellanöstern. Inget fel i det då behovet varit och är stort att undkomma galna styranden från länder som Irak och Syrien men vem bryr sig om mer närliggande konflikter?

Ukraina så nära så, befinner sig i ett lågintensivt krig som håller på att utvidgas till ett reguljärt krig medan  EU verkar blunda. 

Putin vill få omvärlden att tro detta är ett internt problem och ett inbördeskrig. Vad händer om människor börjar fly från detta land, hur många tusen per dygn kommer då att försöka nå Norden?

Vad gör då lilla Sverige för att hjälpa? Stänger gränsen och deporterar de som kommit tillbaka tillRyssland som vi gjorde under andra världskriget då vi sände tillbaka flyende till Baltikum. 

Kriget utvidgas och vi ser på. Ett sjukt beteende som genomsyrar europeiska gemenskapen. Vi står inte upp oavsett utsatt land. En diplomatisk skarp not räcker inte för länder av diktatoriska styren.

Ingen vågar stå upp för något. Strutssyndromet råder. //Remington56