För ca 17-18 år sedan hämtade vi en liten hankatt född av byns minsta mamma för att bli en del i familjen. Elvis växte snart upp och blev den största katten i byn och en fantastisk jägare. I hans klor gick varken skator, kråkor eller änder säkra. De som av tyngd inte kunde bäras släpades mellan väl utspärrade ben hem till huset. Inget var för stort för denna katt då han över berghällen jagade en kapital Hjort hack i häl. Rävar hade inget att säga till om lika lite som andra katter som försökte mästra huset revirområde. Aldrig att han passerade E4:an och den dödliga asfalten. Elvis höll sig hemmavid i trygg förvissning om att han var den kung han var döpt efter.
Åren gick och en dag fanns där en annan kung som ville ta reviret i besittning. En vaksam husse såg till att den vilda antagonisten lämnade sitt tänkta paradis till ett annat. Elvis fortsatte att behärska tronen och andra katter sågs aldrig till mer än grannens Klara som accepterades fullt ut. När matte en dag sommaren 2014 lämnade oss alla efter långvarig sjukdom började även Elvis sakta lämna in. Sorg eller saknad, vad vet jag?
Somrarna hade han alltid tillbringat med svåger och svägerska i västra Ångermanland, Jansjö. Varje gång var han lika glad över att få åka på sitt ”Sommarkollo” med dem. Sällan något pipande vid den 20 mila transporten till skillnad när han skulle åka med oss. Måste varit av kärlek till Sven och Kerstin att detta var så acceptabelt. Vet inte längre hur många år detta ”kollo” varade men länge var det.
Nu har åren för en katt nått sitt slut och något har hänt. Något invärtes eller av långvarig sorg och saknad över något har fått min kämpe att förändras och gett upp. Sista veckan har han inte längre velat gå ut. De sista dagarna börjat kissa inne vilket aldrig hänt tidigare. Avmagrad till skinn och ben även om han ätit bra.
Det är vid denna tidpunkt de svåra besluten ska tas. Jag eller någon annan? Har jag tagit ansvar och förvaltat denna finna katt under så många år så har jag även ansvaret att avsluta det på ett värdigt sätt. Ingen främmande ska göra det jag inte själv kan göra. Nu är det över och lidandet över för min älskade Elvis. Kanske han och matte träffas där på andra sidan och lever vidare med varandra. Åtminstone så hoppas jag det för de älskade verkligen varandra. Det känns bättre så. //Remington56
rolfremington 
Ja, livet är enkelt och komplicerat på samma gång…. Jag är ofta hundvakt och förundras hur dessa hundar vet… tex när jag kommer så långt tidigare setter sej den ena hunden sej vid dörren och viftar på svansen… och Lillian säger, nä Max Monica kommer nte idag. Men hunden sitter kvar tills hag kliver in genom dörren… då säger Lillian att jag Max vet när du kommer för då sätter han sej vid dörren och viftar med svansen. Samma med Casper, ha skäller när jag kommer springer in och skäller – ser ni vem som är här osv… jag är så fascinerad över hur de kommunicerar …
Så det kommer att bli tomt, sorgset och saknad så är livet. Men din omtanke om djur och människor, så kommer Elvis att vakta över gården ändå… han har redan visat att hit men inte längre… han var älskad och nu saknad. Vila i frid Elvis ❤️
GillaGilla